Det har varit tyst här i några dagar...
Inte för att jag jobbar mycket...det är faktiskt lugnt nu på jobbet, bara planeringsdagar, utan elever.
Jag har varit upptagen med mig själv, inre tankar, inre känslor och minnen från förr...
Vet inte om jag nämnt om det, men jag har varit till en kinesiolog i hopp om att hon kunnat hjälpa mig. Jag har ju känt mig trött, ledsen och deprimerad ganska länge...
När jag klev in rummet sa hon att hon kände direkt auran av ledsamhet och till viss del sorg runt omkring mig... Hon menade att jag nu burit i mig i flera år något som gjort mig ledsen, sorgsen och något som jag försökt att dölja men ändå ändra utan att lyckas...
Och då slog mig det direkt! Ja, men visst, det är mina föräldrar!
Ja, det är väl inga problem med dem...friska och pigga, inte så gamla, har varandra...men...DE HAR ALDRIG HÄLSAT PÅ MIG HÄR I SVERIGE SEDAN JAG FLYTTAT HIT FÖR 18 ÅR SEDAN!
Varför? Jag vet faktiskt inte...jag har ställt den här frågan både till mig själv och till dem... inget ordentligt svar...
Pappa vill inte åka hit utan att förklara varför...Mamma vill inte lämna honom ensam för att kunna komma hit med t ex min syster...
Vill de inte se hur jag har det här? Vill de inte glädjas över hur jag har lyckats här i ett annat land, med främmande språk?
Vill de inte träffa sina barnbarn och se hur de har det här, vilka intresse de har, vilka kompisar?
Vad är det som stoppar dem? Det är ju inte alls långt att resa hit från Ryssland! Enkelt och smidigt med allt från visum till biljetter!
Vi har t.o.m. bjudit de på resan två gånger utan resultat!
DET ÄR MIN STORA SORG, MITT STORA SÅR SOM FÖRMODLIGEN ALDRIG KOMMER ATT LÄKAS...jag får leva med det hela mitt liv...
Vi är inte osams...är alltid glada att prata med varandra i telefon, de är glada över att se oss när vi åker till Ryssland och hälsar på... men att prata om varför de inte vill komma hit är ett stort TABU!
Det blir lättare för mig i själen när jag "pratar ut" mig... men det är inte alltid lätt att prata om det... Hemma diskuterar vi det då och då tillsammans med min underbara make som stödjer mig och försöker vända mina mörka tankar mot ljuset.
Jag hoppas att jag kan få samma hjälp hon min kinesiolog! Med hjälp av akupunktur får jag igång blodcirkulation och mer syreflöde till hjärnan som kan mildra mina sorgsna tankar och kanske t.o.m. får ut den ledsamma frön som har såtts i mig för länge sedan!
Gröna smoothie är ju också bra för mig! Mer energi till både kropp och hjärna! Gott och nyttigt!
Denna smoothie består av kokosvatten, babyspenat, kiwi och mina dunderpulver (spirulina och acai).
Så nu ska jag gå och dricka min smoothie till frukost för att få fin och positiv energi! För jag behöver den idag! Ska nämligen spela på konsert där jag ska kompa en kör. :)
Ha en fin och trevlig nationaldag mina vänner!
Så tråkigt för er att de inte hälsar på. Men bra att du kan prata om det. Det är skönt att få lätta sitt hjärta ibland. Kram till er på nationaldagen och lycka till med konserten.
SvaraRaderaSå ledsamt det låter Lana! Och visst kan sorg och besvikelse sätta sig i kroppen på olika sätt. Skönt att du börjar kunna prata om det, det är alltid en början. Det är säkert bra för dig att gå till en kinesiolog, men jag skulle önska dig att du också kunde få möjlighet att gå till en utbildad samtalsterapeut för att få hjälp att gå vidare, och kanske hitta nya sätt att närma dig dina föräldrar, kanske hitta nya öppningar i er kommunikation. Har de förstått hur ledsen och besviken du känner dig? Hoppas du ska få den hjälp du behöver så att du får känna dig pigg och glad, både i kroppen och själen. Kram!
SvaraRaderaViktigt att du kan prata om hur det känns och att du har en stödjande man är bra. En varm stor kram till dig och hoppas ni har en fin nationaldag! Lycka till med konserten!
SvaraRaderaStarkt av dig att skriva om det. Jag läser din text med sorg i hjärtat själv, av olika anledningar. Sånt där är svårt i de mörkare stunderna. Att inte få svar, att inte kunna prata om det. Vad skönt för dig att du kan hitta stöd hos din man. Håll hårt i honom! :-) Stor kram!
SvaraRaderaJag förstår dina känslor väl, för att jag har samma problem med mina föräldrar, dock jag slutade deppa över det och låter de vara, inte ändra på de. Det kan man inte lyckas med, man blir bara frustrerad mer och mer. Men jag kan inte klaga för att mina föräldrar hälsade på oss många gånger, numera vi som reser oftare till Polen nu…och våra vuxna barn som gör det även på egen hand.
SvaraRaderaUpp med hackan Lana !
kram Gosia
Skönt ni ändå har en bra kontakt men så sorgligt dom inte vill komma! En del äldre är ju helt enkelt rädda att resa, kanske nåt jobbigt som hnde dom innan du fanns på nån resa dom inte vill du ska veta, oavsett så lider jag med dig och hoppas dom en dag ändrar sig och kommer och hälsar på er och ser livet du lever.
SvaraRaderaHoppas kinesiolog iallafall med tiden kan få dig att se det ur annat perspektiv så det inte tynger dig av sorg resten av livet.
Kram och ha en bra dag
Usch, jag blir så ledsen att tårarna rinner. Jag vet precis hur det känns att bli sviken av de som står en närmast. Jag vet hur det känns att inte få ett svar, utan man blir ignorerad om och om igen.
SvaraRaderaBra ändå att du har en god kontakt med dina föräldrar, trots att de inte vill komma hit. Vet du, jag tror det beror på rädsla. Antingen för att komma hit eller så är det själva "anledningen" som de inte vågar säga. De kanske inte vill se ditt hem eller det du åstadkommit för att då blir det på "riktigt" Att du verkligen flyttat ifrån dom, fast du gjorde det för nästan 20 år sedan. Förstår du hur jag menar?
Blir ledsen för din skull att du ska behöva må dåligt över detta. Försök tänk att det är deras förlust lika mycket som din!
Du verkar ha en underbar man/familj, njut med dom!
Om du vill prata mer så finns jag här för dig vännen <3<3<3
Jag längtar tills vi ses :)
Stor KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAM <3<3<3<3<3
C
Fina Lana, så det kan bli... kan det kanske vara så att de är lite "rädda" för att komma bort från tryggheten och allt de känner till? Ibland kan det vara så men jag förstår att du känner dig ledsen. Stor varm kram till dig!
SvaraRaderaVilken härlig och vitaminrik smoothie, hoppas den ger dig mycket positiv energi!
Åh vännen... förstår din sorg. Så bra att du börjat fått upp den till ytan och ut ur kroppen, jag är helt övertygad om att det kan manifestera sig i symtom annars. Jag har själv jobbat mkt med både terapeuter och kinesiologin och hittat/bearbetat många saker jag gömt undan, även om jag inte på ngt sätt är färdig än. Hoppas innerligt att dina föräldrar kan ta sig hit ngn gång i framtiden!
SvaraRaderaKRAMm <3 <3 <3
Åh vad tråkigt att höra om dina föräldrars beteende på umgänget :( jag förstår att du känner dig sårad och hjälplös, sånt går ju inte att förstå. Hoppas att den där personen kan hjälpa dig, jag tror mycket mer på österländsk filosofi och sjukonst där man väver in hela kroppen, även själen. Lycka till, håller alla tummar :) grön smoothie gör säkert susen :) stor kram på dig!!!!!
SvaraRaderaUsch, vad tråkigt att höra! Utan att gå in på närmare på min egen situation förstår jag precis hur du känner, det är lite liknade för mig och det gör mig ofta, om inte ledsen, så oerhört besviken... Jag blir visst lite arg nu, bara jag tänker på det ;-) Skönt att du har en stöttande man! Ta hand om varandra! Kram Sandra
SvaraRaderaVad strongt av dig att skriva om de <3 Förstår att du är ledsen och jag hoppas hoppas att du ska må bättre snart <3 Jag håller tummarna och önskar dig all lycka vännen <3 stor kram och massvis med kärlek ifrån mig!
SvaraRaderaTänkte ändå häromdagen att det är så tyst från Lana, men nu förstår jag. Mina föräldrar bor bara en mil från mig men ändå kan jag ibland känna att jag inte räcker till och orkar hälsa på och hjälpa till så mycket som jag skulle önska.
SvaraRaderaAtt då har föräldrar som bor så långt borta är ju då naturligtvis ännu värre.
Vet inte hur gamla dina föräldrar är, men mina blir 80 år nästa år och de vill inte gärna åka någonstans. Hemma är bäst och de blir oroliga när de ska iväg på kanske en födelsedagsfest eller liknande. Ibland mår de inte bra och vill inte visa det och stannar hellre hemma, de orkar inte med att sitta längre stunder, blir oroliga och vill hem igen, o.s.v.
Vet inte om det är så att dina föräldrar inte vågar att ge sig iväg längre. Att resa från Ryssland till Sverige kanske låter enkelt för oss, men för dem kan det verka krångligt. Det enda jag inte riktigt förstår är att de inte kan tala om för dig varför de inte vill komma. Om de ändå kan tala om det så kanske det är lättare att acceptera. Kan det vara rädsla och oro som hindrar dem?
Hoppas att du kan tala ut med dem och få ett svar på din fråga. Tänker på dig och skickar dig en jättebigg kramiz.
Fina, fina Lana. Tråkigt att läsa att du bär en sådan sorg - jag förstår att du är ledsen och besviken! Modigt av dig att skriva om det och bra att du är i kontakt med en kinesiolog, jag tror det är viktigt att bearbeta detta så det inte tar stora uttryck i kroppsliga symptom också. Skönt att du har en stöttande man! Hoppas innerligt att ni (du och dina föräldrar) så småningom kan prata om det tabubelagda ämnet om varför de inte vill komma hit.
SvaraRaderaHa en härlig helg, hoppas konserten gick bra och ta verkligen hand om dig nu <3
Kramar, Lotta
Jag blir lite nedstämd av ditt inlägg... Stöd från sina föräldrar är viktigare än man kan tro, även i vuxen ålder. Sen kan det vara stöd nära eller från en distans, men det är viktigt att känna sig viktig och älskad. Hoppas att de förstår vad du känner, så varken du eller de behöver leva med en sådan oro och sorg i kroppen. Kram på dig!
SvaraRaderaDet är ju nog jobbigt att inte bo i sitt hemland, vet jag av egen erfarenhet :-/ Kram på dig, sluta inte att hoppas! Eller, kanske våga vägra hälsa på dem tills de kommit till dig? Sätta lite hårt mot hårt? Kanske, jag känner ju inte er så det kanske blir jättetokigt, men en tanke.
SvaraRaderaFina du!!
SvaraRaderaKan bara tänka mig hur det måste kännas :(
Kraaaaam <3<3<3<3
Jag trodde att jag hade skrivit en kommentar... men den försvann tydligen. :-(
SvaraRaderaSkriver igen! :-)
Förstår att det måste kännas jättejobbigt att dina föräldrar inte kommer och hälsar på dig, men det känns skönt att läsa att du har en underbar man som du kan prata med!
Många kramar!!!
♥♥♥
Jobbigt och jag förstår dig fullt ut. Jag är från skåne men bor nu i Västmanland och min pappa har aldrig heller hälsat på. Tror aldrig han kommer göra det heller tyvärr. Så jag förstår din sorg och dina tankar. Dom åker genom mina tankar oxå ibland...
SvaraRaderaTur att vi har var en fin familj som stöttar oss och finns där när det känns tungt <3
Kram