Blåbär- och hallonsmoothie på kokosmjölk är mitt vapen mot sockermonstret :)

Jag har aldrig skrivit här på bloggen om mitt sockerberoende... Om man "känner" mig bara här på bloggen kanske verkar det som om jag är så himla hälsosam, glad, har inga problem med övervikt osv... Fel, fel, fel! Jag har alltid tampats med mitt sockerberoende och överätande...ont i magen och mycket dåligt samvete efter sockerorgien dagen efter... 
Jag har alltid trott att det är sååå stort fel på mig som ständigt är sugen på mat, har svårt att sluta äta, som äter i smyg och samtidigt är så rädd att gå upp i vikt och blir tjock... Ätstörningar är väldigt bekant ord för mig! 
Ena perioden att nästan svälta och äta minimalt med mat för att gå ner de där ynka 3-4 kilon för då blir jag "snygg" och "lycklig"... Och andra perioden bara vräka i sig mat, speciellt sött och med snabba kollisar och samtidigt förneka för mig själv att det bara skadar min kropp och jag kommer att gå upp i vikt och inte alls mår bra, speciellt i magen... och sista steget... försöka spy all denna "förbjudna" maten för jag överätit och inte kunnat ha "styrkan" att sluta äta... 
Så var det för mig innan jag hittat mitt optimala sätt att äta. Perioderna varvades med jämna mellanrum (ca 3-4 månader långa) i mitt "förra" liv...
Nu äter jag minimalt med kolhydrater, mejerifritt... Jag har valt bort alla frukt, vissa grönsaker som triggar igång mitt sötsug och givetvis inget socker, honung eller "godkänd" sötning... Det funkar för mig! Men ändå kan jag trilla  tillbaka och sockermonstret tar över mitt sanna jag! Jag är så rädd för det monstret! För jag är aldrig förberedd och vet inte när det slår till nästa gång... Därför vill jag skriva om det så att ni kanske kan hjälpa mig i kampen mot sockermonstret! Familjen är redan med och hjälper!

Så här kan det gå för mig när jag faller ner i sockerträsket:
Först efter den där j*la chokladbiten/kakan/bröd med smör och sylt på är jag så lycklig och tllfredställd... och sedan är jag äcklad av mig själv och får dåligt samvete och ångest...
När jag trillar i sockergropen så är det först jättegott med allt sött, jag njuter av choklad/bröd/syltsmaken... men jag äter så fort för jag är rädd att nån kommer på mig, att nån tar ifrån mig de där goda bitarna... och samtidigt nånstans djupt i hjärnan förstår jag att jag gör fel, och därför vill jag äta upp allt snabbt, då hinner jag typ inte "skämmas över mig själv"... Och sedan kommer ångesten... och jag kan t.o.m. gå och försöka spy allt den där "äckliga" som var så gott innan... men lyckas aldrig för ingenting kommer ut...
Igår var jag sötsugen... första arb.veckan var avklarad, fredagskväll,  och det bidrog till att sötsuget kom fram krypande utan jag var beredd på det... jag var dessutom ensam hemma i ca två timmar... perfekt tillfälle att proppa i mig något sött utan att någon ser mig (typiskt beteende för beroende). Jag tänkte att äta muffins som dottern bakat, men i sista stunden stoppade jag mig själv, för jag ville inte få skäll från dottern för att jag ätit upp alla hennes muffins (hon känner till mitt beroende). Jag gjorde istället ett smoothie på hallon/blåbär och kokosmjölk... tack och lov det stillade mitt sötsug... Och jag blev faktiskt glad att jag kunde "övervinna" och lura mitt sötsug igår! Små steg i rätt riktning! 

Nu skrev jag så mycket här, kanske också lite förvirrande... fingrarna hinner inte efter hjärnan... 
Kanske mitt längsta "textinlägg"... Men kände att jag behövde skriva av mig... 

Så gott och så mättande! Det är mitt nya vapen mot mitt sockersug! :)

Tillsatte lite bubbelvatten också! Jättegott! :)

Så egoistiskt av mig att inte ha kvar till de andra i familjen... ;):) men det var såååå gott!

Yes! Du orkade ta dig ner! ;):)
Tack för det! Kram kram!